The eagle has landed.

Sakta men säker kommer huset smygande längst Prästavägen. Allt såg gott och väl ut. Nu skulle det bara svänga in  på grusvägen till Herikssons marker.

Hu! Vad det knakade oroväckande. Jag vågade knappt titta och värre skulle det bli. Helene, Anders sambo var mycket bekymrad över hur de skulle klara den sista svängen. Och oron var befogad. Samtliga åskådare var övertygade om att nu rasar det, så mycket lutade huset. Jag bad en stilla bön till hen däruppe och blev bönhörd. Sakta men säkert rättade huset upp sig och kunde bege sig den sista lilla biten, där kranbilen stod och väntade på att få hjälpa det på plats.

Tyvärr kunde inte Jan och jag stanna kvar och se på när huset lyftes igen, för vi hade bestämt träff med min mamma på Kiviks musteri, där vi skulle äta lunch tillsammans.Det var med viss vånda som vi åter begav till Prästavägen, för att se hur det hade gått. Skulle huset vara på plats eller skulle det ha gått ikras? Tack och lov möttes vi av två nöjd, glada och lättade bröder.

Huset stod så fint på sin plats. The eagle has landed.

Ett stort tack till er Anders och Magnus för att ni velat göra den här resan och tagit hand om vårt hus. Vi är så tacksamma för att vi slipper riva det. Det hade gjort så ont. Ni ska även ha tack för att ni tar hand om den gamla grunden och allt från trädfällningen. Vilken tur att Helene såg vår annons på Blocket förra sommaren. Känns som om vi har ett sådant flyt med vårt nya äventyr mot att bli åretruntboende på Vitemölla.